Ekuddens geologi

Detta område ligger under högsta kustlinjen, dvs. den högsta nivå som havsytan har nått. Allt löst material här har flyttats av is och vatten. När landytorna inte längre tyngdes ner av inlandsisen reste de sig och stack först upp ur vattnet som öar i en skärgård. De svallades rena av kraftiga stormar. Lägre partier som blev synliga långt senare låg mer skyddade och svallades inte ur lika kraftigt.

Om man följer stigen från Ekudden ner mot vägen till Lilla Flatenbadet passerar man en s k svallkappa. Där ligger mängder av klappersten i sluttningen, som ett tecken på att havsytan där antagligen legat på samma nivå under en längre tid så att en klapperstrand hunnit bildas. Moräntäcket i hela området är tunt och ligger nadanför hällmarkerna. Finare material finns i svackor och låga terrängpartier. På en del platser finns också varvade lerjordar.

Ekuddens historia

Lantmäterikartor över Ekuddenområdet finns från 1756 och 1902.

Kartan från 1756

visar att endast en liten del av de norra och södra delarna av den nuvarande inägan väster om vägen användes som åker. Resten av inägan klassificerades som äng, ”Wästerängen af hårdwall” och östra delen som bete. De nuvarande ekbackarna har troligen nyttjats som beteshagarKartan visar att Ekuddens nu gamla ekbestånd då låg i en beteshage. Innan dess var det troligen slåttermark. Lövträden gynnades för att ge viss beskuggning med jämnare temperatur och fuktighet eller för att hamlas (beskäras) och ge lövfoder till djuren under vintern. Alla ekar var då kronans egendom.

Då kallades Ekudden för Listudden och nuvarande Listudden för Listuddstorpet.

Ekudden var inhägnad mark med små åkrar.

Att ha djur var nödvändigt. Deras gödsel behövdes till de små åkerlapparna. Oftast brukades åkrarna bara vartannat år. Trädesåren släpptes djuren in och höll efter ogräs.

Ängarna var stora och varje sommar skärs höet med skära eller lie, slåtter. Höet behövdes som vinterfoder till djuren. Marken till vänster om vägen beskrivs på kartan som ängsmarker som tillfälligtvis betades av djuren. Ängsbackarna var inte skattepliktiga. Det var gårdens stenigaste marker och gav bara en lite höskörd. Då denna tagits in, släpptes djuren ut på backar och ängar på sensommarbete.

Gårdens lövträd fanns ute på ängarna men var ganska få. På övriga marker hann djuren beta av dem innan de växte sig stora. Alla ekar var dessutom statens egendom. Av deras timmer byggdes krigsskepp.

Utmark kallades allt utanför stängslet och sommartid gick gårdens djur fritt ute i skogen och betade.

Så här såg Sveriges brukade marker ut till mitten av 1800-talet.

Kartan från 1902

klassificerar ekbackarna som ”backar”. 1700-talets ängar är nu plöjda till åker eller omvandlade till trädgårds- och parkmark. Åkrarna har blivit större. Nu blev det vanligt att djurfodret i stället odlades på åkern. Vallar av klöver, ärtor och gräs behövde heller inte gödslas. På de andra åkrarna började så smått importerad fågelspillning, ”guano” och senare konstgödsel att användas. Ängsmarkerna plöjdes upp och blev betydligt mindre. Nu återstod bara en lite äng som slogs. Den låg nere vid vattnet. De bördigare ängarna odlades upp till åkermark.I stället för att ha stängsel runt åkrar och ängar, som tidigare, blev djuren nu instängda i hagar.

I den tidigare utmarken fanns stängslen mot skogsmarkerna kvar in på 30-talet. Till dess gick korna ut på skogsbete då hagarna inte räckte till. När timmer började få ett allt högre värde slutade detta bruk då korna gick hårt åt alla ungträd.

Efter att bryggaren Neumüller köpt Skarpnäck år 1862 lät han uppföra ett ståtligt bostadshus – som sommarnöje åt sina båda döttrar. Så småningom tillkom andra byggnader: tjänstefolksbostad, drängstuga, ladugård, förråd, växt- och lusthus m m. En engelsk park med många rara växter och träd anlades och en kanal grävdes tvärs över spetsen på området, man byggde brygga och badhus.

Stockholms stad köpte Skarpnäcksområdet 1922. Ekuddens hus ställdes så småningom tomma och förföll. I samband med ett inbrott brändes huvudbyggnaden ner 1949. Övriga hus förstördes allt eftersom och numera finns bara grunderna kvar. Dock finns både träd och växter kvar från storhetstiden, så för den botaniskt intresserade är området fortfarande spännande.

Insektslivet på Ekudden

År 2006 gjorde Miljöförvaltningen en inventering av vedskalbaggar i tre gammelskogar i tre av de nya naturreservaten, Ekudden, Sickla udde (vid Hammarby sjöstad) och Tyska botten (vid Södra Ängby i Bromma). Under sommaren 2006 placerade man ut sk fönsterfällor och fallfällor (50 % vatten och 50 % propylen glykol) på fyra hålekar på varje område.
Syftet var att se vilka värden som fanns i ekarna för att kunna föreslå skötseln i området.

I gamla ihåliga träd finns en speciell fauna av insekter. Anledningen är att gamla träd innehåller ett helt universum av små nischer för en insekt, t ex döda grenar, svampar (svavelticka), stekelbon, fågelbon och håligheter. Inte bara eken utan alla trädslag kan ha dessa nischer men det är oftast i eken man träffar på flest arter, vilket kan bero på att det är just ek som är de äldsta träden. Så ek är det artrikaste trädslaget när det gäller vedlevande insekter. Varför de vedlevande insekterna är rödlistade är just för att de gamla träden minskat dramatiskt och ofta totalt på mark som ägs av vanliga lantbrukare, medan man kan se fler på stora gods där det har varit status att ha ekar och man haft råd att ha dem kvar.

I skötselrekommentationerna så är första prioritet att få de gamla ekarna att leva så länge som möjligt. De största hoten är nedsågning eller igenväxning. Här på Ekudden är det största hotet igenväxning. Staden har därför under de senaste åren gjort en utglesning, där man framför allt tagit bort uppväxande aspar och björkar.

Kriterier för rik fauna i träd:
1. Gamla träd, minst ca 200 år
2. Ihåliga träd med mulm
3. Solexponerade delar av stam, krona och grenar

Negativa effekter till färre gamla hålträd:
1. Moderna jord- och skogsbruksmetoder som inte tillåter träden bli gamla
2. Markexploatering/nybyggnationer, hus, vägar, golfbanor
3. Återväxt, dvs att det finns ekar i olika åldrar inom samma eller närliggande områden, i ca 50-årsintervaller
Läs rapporten Inventering av vedskalbaggar på www.stockholm.se/miljoforvaltningen

Till sist ett citat av Linné:
Om vi icke sitta här som slöa åskådare, måste det snart bliva klart för oss, att varje växt leder sitt ursprung från ett enda och därtill mycket litet frö. …Från en sådan mycket obetydlig punkt leder det jättehöga, skuggrika platanträdet i Ostindien sitt ursprung; en dylik punkt av knappt en femhundradels grams vikt, skjuter upp till ett träd av 50 punds vikt, just därigenom att fröet fallit i mylla samt förtärt och med sig införlivat denna. Alltså kan det högsta träd … icke sägas vara annat än mylla, sammansatt med vatten och luft; dessa hava genom de i det obetydliga fröet verkande krafterna blivit så omdanade att ingen enda konstnär eller mekaniker, huru begåvad han än månde vara, kan befinnas vuxen att utforska och fatta detta så märkvärdiga förhållande, mycket mindre att själv eftergöra ett enda av trädets blad.