Hur svårt kan det vara?

medium_534333151

Jag blir alltid lite obekväm inombords då moraltanten på min ena axel vaknar, då jag står i kassakön och personen framför mig lägger en platspåse på rullbandet. Jag tänker ”men, herregud, ska det vara så svårt att ta med sig en bärkasse i sin väska?” Och så kommer jag ihåg att det bara var något år sedan som jag också, utan att tänka efter, la en plastpåse på rullbandet, och att det tog några månader att komma ihåg att ta med sig en bärkasse när jag gick för att handla.

Varför slutade jag då köpa påsar? Inte var det enbart miljötänk i alla fall. Jag tillbringar några veckor varje sommar hos mina släktingar i Ungern. Min moster, mormor och kusiner har aldrig slutat med bärkassar, trots att plastpåsar nuförtiden är gratis i mataffären. Jag går och handlar med moster på morgnarna och får alltid en nostalgikänsla då hon påminner mig om att ta med en bärkasse från klädhängaren. Den känslan ville jag ha kvar även här hemma – och att moster skickar med mig en mängd hemtillverkade bärkassar varje år.

Jag började också bli trött på alla påsar som trängdes i min städskrubb. Även när jag försökte använda upp påsarna i sopkorgen var jag tvungen att rensa städskrubben var och varannan månad; slöseri med tid tänkte jag. Under åren såg jag dokumentärer och läste artiklar om plastpåsar och bestämde mig till slut, eftersom det ändå var så bökigt med högarna i städskrubben, för att inte köpa eller ta emot några fler plastpåsar. Det var alltså inte helt och hållet mitt intresse för miljöfrågor som fick mig att avsäga mig påsarna; precis som att det inte var enbart kunskapen om att rökning är ohälsosamt som fick mig att sluta röka.

För inte så länge sedan lades ett lagförslag i Kalifornien (http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.586921) om att förbjuda engångsplastpåsar i till exempel mataffärer, apotek och så vidare. Detta är redan verklighet i San Francisco. På Irland bestämde regeringen för några år sedan att lägga en saftig skatt på plastpåsar i butiker, vilket resulterade i att klädbutiker, presentaffärer osv., har slutat att köpa in plastpåsar; ingen kund är nämligen beredd att betala 30 kronor för lite plast. Alla blir tillfrågade om de vill ha en papperspåse (till skillnad från att personalen automatisk stoppar dina varor i en) och inte heller det är gratis.

Poängen är att det inte är självklart att vi slutar köpa plastpåsar bara för att vi vet att plast är giftigt eller att den skadar miljön på många olika sätt. Det räcker inte med kunskap och information. Det behövs kanske en liten knuff och möjligen påtvingad motivation. Jag är ganska säker på att det inte skulle vara särskilt stort motstånd från allmänheten om till exempel skatten höjdes rejält på plastpåsar.

Detta är egentligen ingen kontroversiell fråga, det handlar snarare om lathet och dåligt minne hos oss alla. De flesta skulle nog förstå att det vore en liten kompromiss för miljöns skull. Och plastpåsetillverkarna skulle säkert kunna sadla om till produktion av hållbara bärkassar.
Så hur var det man gjorde för att nå fram till de som bestämmer? Det kan väl ändå inte vara så svårt, eller?

/Agnes Simon , ledamot i Söderorts styrelse.

Dela

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *